Personporträtt: Lena Langlet

Hej Lena Langlet! Vem är du?

– Jag är en kvinna i övre medelåldern som har jobbat inom kommuner och regioner hela livet. Det är liksom min grej. Jag är ganska ordentlig och ordningsam. Utveckling i olika former är det som driver mig. Så skulle jag vilja definiera mig själv. Jag tackar ofta ja till erbjudanden för att jag tycker att det är roligt att prova något nytt – som ICLD:s ordförandeskap, till exempel.

Var växte du upp?

– Jag bor där jag är uppväxt, jag bor nämligen i mitt föräldrahem nu. Jag är en så kallad urstockholmare och jag kan inte tänka mig att flytta ifrån Stockholm. Jag hade en jättebra uppväxt. Jag höll på med gymnastik väldigt mycket, tävlade i gymnastik, vilket man kanske inte kan tro idag. Jag var också engagerad som ledare för allt från barngrupper till elitgrupper inom gymnastik. Att arbeta med människor har alltid varit en del av mitt liv.

Hur hamnade du i kommunvärlden, Lena?

– Det var kul att vara ledare för barn i gymnastiken. Därför var det ganska naturligt för mig att börja arbeta som lärare eller förskollärare, fast jag tänkte aldrig att jag skulle vara i samma jobb i hela livet. Så jag utbildade mig till förskollärare. Det är en lite märklig utbildning i förhållande till vilka som brukar jobba med demokratifrågor, för att de flesta är statsvetare på ett eller annat sätt. Jag är däremot stolt förskollärare i grunden.

Efter att jag utbildat mig till förskollärare på 80-talet, har jag jobbat i 20 år inom Stockholms stad. Då har jag nog gjort allt man kunde göra inom förskolan: Jag har varit förskollärare och förskolechef, jobbat som administratör, jobbat med barn med särskilda behov, varit chef för specialresurser, jobbat med LSS-bedömningar, varit chef över förskolechefer, jag har lagt ner, öppnat och stängt förskolor…

Hur hamnade du på SKR?

– På viss del av min tid inom Stockholms stad var jag också kvalitetskonsult. Kvalitetsutveckling var stort på 90-talet och det tyckte jag var spännande, så jag hoppade förstås på det projektet som Stockholms stad hade. Jag jobbade bland annat med brandkåren, Stadshusets vaktmästeri, Pastoratsförbundet, stöd till rektorer… Det var utifrån det som jag började på SKR och där arbetade jag med kvalitetsutveckling ett antal år.

Sedan jobbade jag politiskt två år – bland annat åt skol- och kulturborgarrådet i Stockholm och skolministern. Han och jag hade arbetat tillsammans under 90-talets kristider. Då gick vi var och varannan kväll ut och hade föräldramöten eller personalmöten för att vi skulle lägga ner förskolor. Det var just då jag insåg att medborgardialogen behöver vara annorlunda. Jag har aldrig blivit så hatad under hela mitt liv som på de mötena, då jag fick höra hur dumma vi var, hur korkade vi var och att ingen hade pratat med dem, utan där kom vi bara och konstaterade: ”Er förskola ska läggas ner.” Från att ha jobbat med utvecklingsfrågor till att bli helt utskälld – det var en annan upplevelse, kan man säga. Det gjorde att jag insåg att man måste involvera medborgare i förändringsarbete på ett helt annat sätt och mycket tidigare.

När det blev dags att komma tillbaka till SKR blev jag tillfrågad om jag ville jobba med just medborgardialog. Med de negativa erfarenheterna av att stå i skottgluggen och bli ifrågasatt var det en riktig utmaning att få ta mig an och utveckla det området, att tänka kring hur kan kommuner och regioner bli mycket bättre på att involvera medborgarna i sina svåra beslut.

Vad var det som gjorde att du fastnade för just demokratiutveckling?

– När jag jobbade som sakkunnig till både borgarrådet i Stockholm och till skolministern, så gav det mig en inblick i de politiska strukturerna. Det blev så oerhört tydligt att den tjänstemannalogik som jag hade varit i länge och den politiska logiken är två helt olika logiker som man ska försöka få att samspela. Och då blir frågan: Hur får man det demokratiska systemet och tjänstemannasystemet att fungera ihop, där du har tjänstemannalogiken som bygger på strukturer och logik, medan politikens logik bygger mycket på ideologi, samhällsvärderingar och på det samhällskontrakt man har med medborgarna?

Även när jag själv var tjänsteperson, så tyckte jag ibland: ”Jag fattar inte politiken. Det här är ju självklart och helt logiskt att göra…” Ja, men de hade andra utgångspunkter, andra värderingar, de hade sin ideologi bakom, som jag inte kunde speciellt mycket om, som ledde till att de gjorde andra avvägningar än det jag såg utifrån mitt krassa tjänstemannaperspektiv. Det gör att jag tycker att demokrati är superviktig. Många aktörer behöver vara med för att vi ska ha en stark demokrati. Det innebär att ICLD och vi på SKR tillsammans med alla samhällsaktörer har ett ständigt pågående arbete som aldrig tar slut.

Har du någon favoritkommun?

– Jag vill inte säga någon kommun i Sverige, för att jag tycker att alla har sina tjusningar. Tittar man ut i världen så är jag väldigt förtjust i Cascais i Portugal, en riktig modellkommun. Den ligger utanför Lissabon. Hur de jobbar med demokrati och involverar medborgarna i hållbarhetsarbetet, hur engagerade både politiken och tjänstepersonerna är, hur de brinner för att involvera människor och hur delaktiga människor är – inte bara att få sina rättigheter, utan också ta ansvar för kommunens utveckling… Allt det här är imponerande! Det som också är intressant med Cascais är att de inte är nöjda, utan de skruvar varje år för att bli bättre och de tittar på vilka grupper som de behöver involvera som inte är involverade. Det tycker jag är så viktigt för kommunerna – att inte sluta att utvecklas.

Varför är det viktigt med ett internationellt perspektiv när det kommer till demokrati?

– När vi började medborgardialog-projektet 2006, fanns det inga goda exempel i Sverige på hur man involverar medborgarna på ett systematiskt sätt. Då började vi titta runt om i världen och hittade ett universitet i Portugal, i Coimbra, som jobbade med medborgararrangemang och medborgardelaktighet. På den vägen har vi fått ett jättenätverk i hela världen i arbete med delaktighet och inflytande. Just därför är ICLD spännande tycker jag: Man rör sig på en internationell arena och vi ser att det finns så mycket god praktik runt om i världen som Sverige kan lära sig av. När det gäller inflytande och delaktighet så är inte Sverige bäst, utan det finns många andra länder som kommit mycket längre i att involvera sina medborgare.

Det gäller att vara mer ödmjuk, mer lyhörd och inte tro att vi är bäst. Vi har ändå mycket kvar att göra.

Är demokratin i dagens Sverige under hot?

– Ja, det tycker jag faktiskt. Vi har mer antidemokratiska krafter i Sverige, men också i vår omvärld som försöker att påverka vårt svenska demokratiska system, misstänkliggöra och försvaga det. Dessutom har vi mycket hot och hat. Det har funnits tidigare, men i och med sociala medier har det ökat – framför allt mot våra förtroendevalda och även mot tjänstepersoner i kommuner och regioner. Där har vi ett stort problem: Vem orkar vara förtroendevald om du blir hotad och hatad för varje beslut du ska fatta, trots att du är vald för att fatta de besluten?

Vi ser också att de underrepresenterade grupperna lämnar politiken i högre omfattning – kvinnor, unga personer och personer med utländsk bakgrund. Om vi ska ha ett representativt system som ska spegla befolkningen, så behöver vi jobba på att alla ska kunna vara med och känna sig trygga med sitt förtroendeuppdrag, samt känna att de har en viktig roll i demokratin.

En annan utmaning för den lokala demokratin är att det lokala självstyret ifrågasätts till en viss del: Är det verkligen bäst att kommuner och regioner har ansvaret? Utifrån mitt sätt att se, så är det viktigt att beslut tas så nära medborgarna som möjligt. Mitt svar är därför: Ja, vi har en stark grund för vår demokrati, men den utsätts på olika sätt. Och där behöver vi ha en mycket starkare dialog om vad demokrati är och det gör vi tillsammans med våra medborgare och alla aktörer i samhället.

När blev det tydligt för dig att medborgardialogen var viktig?

– Det var när jag jobbade på Norrmalm och vi la ner så många förskolor. Det var en dålig erfarenhet som gjorde att jag kände: ”Så här kan man inte göra. Man kan inte bara köra över folk.” Jag hade ju blivit jätteupprörd själv som förälder om det var mina barns förskola. Den erfarenheten satte sig verkligen i mig.

Vi hade också en del andra erfarenheter. Det här var i slutet på 90-talet, då det pågick en stor demokratiutredning som pratade om medborgardialog. Stockholms stad gjorde stadsdelar med syftet att bland annat komma närmare medborgarna och stärka demokratin. Då gjorde vi en del ”medborgardialogsexperiment”. Vi hade medborgardialog om budgeten och det kom 100 personer för att diskutera den. Man blev jättefascinerad. De hade jättebra idéer.

Vi hade också en dialog om en park som alla var oense om: Personalen på förskolan som låg i parken var arg på dem som bodde där, pensionärerna var arga för att de inte kunde använda parken och så vidare. Första timmen skällde de bara på oss, andra timmen började de skälla på varandra – “ni gör si” och “ni gör så” – och tredje timmen började de att förstå: “Nej, men det här måste vi ju komma överens om gemensamt. Alla vill använda parken. Hur gör vi det på ett bra sätt?” Till slut kom de själva på lösningar. Alltså de hade själva löst konflikten när vi förde de samman.

Låt oss föreställa ett sådant scenario där medborgardialogen har upphört…

– Då får vi ett auktoritärt samhälle, där några få bestämmer. Jag tänker ofta på ett samtal jag hade med några kollegor i Barcelona för drygt tio år sedan, då jag frågade om deras syfte med att ha dialog med medborgarna. De berättade bland annat att under Francos tid försvann allt civilt samhälle – alla föreningar och organisationer – för att ingen vågade vara med på grund av angiverisystem och liknande. De sa: ”Vi måste ha medborgarna med i samhällsutvecklingen och beslutsfattandet för att vi inte ska bli en diktatur igen.” Det är någonting jag tänker mycket på. Om vi tar bort dialogen – vad blir nästa steg? Jo, du får inte göra si eller du får inte göra så… Till slut får vi protester och demonstrationer, eller så får vi ett ganska tyst samhälle där människor inte mår så bra.

Du har följt ICLD i nästan 10 år, det är en ganska lång period. Vad kan du säga om organisationens utveckling?

– När jag kom in 2011 så var det fortfarande en uppbyggnadsfas av hela organisationen. Under de snart 10 åren har det skett en otrolig utveckling. Nu är det en mycket mer professionell organisation som är mer klar över vad det är för mål och uppdrag man ska uppnå. Sedan kan man alltid utvecklas vidare – det pågår hela tiden en utveckling, men jag tycker att det har skett en väldigt stark professionalisering i organisationen.

Hur ser du på ICLD:s roll?

– Om vi tittar på rollen i samhället, så det viktigaste uppdraget för ICLD är att få till kommunala partnerskap. Det som gör den mest intressant för SKR är att våra svenska kommuner och regioner får möjlighet att samarbeta med sina motsvarigheter i olika samarbetsländer och att man faktiskt kan se att det är ett gemensamt lärande. Samtidigt för att kunna vara bra i det, behöver man bra forskning om praktik. Det tycker jag är viktig forskning för ICLD. Slutligen, ska vi få utveckling, så behöver vi ha internationella utbildningsprogrammen också, som stöd till de kommunala partnerskapen till en viss del, men också för att stödja demokrati i olika samarbetsländer. Dessutom bygger de globala bryggor som går åt båda håll och bidrar till fördjupad förståelse.

Hur känns det att vara nybliven ordförande för ICLD?

– Jag känner mig mycket stolt över att få vara ordförande för ICLD. Jag har alltid tyckt att det varit roligt att vara en ledamot i styrelsen, men det känns väldigt kul att vara ordförande och se det ur en annan synvinkel. Det är jag stolt över.