Varför vi inte lever i ett jämlikt samhälle
Med denna enkla maktanalys inleder Torbjörn Mässing ICLD:s workshop om jämlik/rättvis och inkluderande behandling. Att prata om gender och mångfaldsfrågor leder ofta till dålig stämning och därför undviker många att prata om det. Frågan infinner sig: Hur ska vi då få till en förändring?
Under workshopen fick 20-talet deltagare från ICLD:s kommunala partnerskap därför följa två enkla regler:
1) Det är tillåtet att provprata, säga felaktigheter för att sedan ändra sig.
2) Vi ska tolka varandra så gynnsamt som möjligt.
Samordnare och projektledare i särskilt tillåtande samtalsklimat vid workshopen 3 april 2016.
Workshopledaren Torbjörn Mässing motiverar även reglerna utifrån att alla som uttalar sig skulle kunna kritiseras utifrån sina identitetsmarkörer – som ”normperson” kan Torbjörn få höra att han saknar relevanta erfarenheter av diskriminering medan en ”icke-normperson” kan få höra att hen talar i egen sak.
Koordinatorerna och projektledarna fick ställa sig några svåra frågor under dagen. Genom en enkel övning stod det klart för oss att vi gärna tror att det står sämre till med jämlikheten ju längre bort från oss själva vi tittar. Det är exempelvis mer jämställt i vår egen arbetsenhet än i landet i stort. Då blir det enkelt, då behöver vi nämligen inte förändra vårt arbetssätt och än mindre oss själva.
Men just detta var en av de viktigaste insikterna enligt flera av deltagarna.
Vi kan inte förvänta oss att vi kan bidra till förändringar hos andra om vi inte vågar förändra oss själva. Och för er som inte kunde närvara tipsar KP-teamet om att leta efter expertkompetens i er egen organisation
Dikotomier – hur våra hjärnor lägger grunden för ojämlikhet
Vid sidan av det sociala orsakssamband som Torbjörn inledde dagen med fick vi också en förklaring på psykologisk nivå. Denna handlar om dikotomier: våra hjärnor sorterar våra sinnesintryck och har bara två fack att stoppa dem i.
Det är bokstavligt talat antingen eller – ingenting kan hamna i två fack samtidigt.
Vi tenderar samtidigt att tycka att den ena gruppen är lite finare än den andra. Och i detta ögonblick har vi skapat normer. I normkritiken ska vi få syn på de här normerna och sedan kritisera problem med detta.
Det är viktigt att vara medveten om att alla normer inte är dåliga – tvärtom är de flesta normer alldeles nödvändiga för vår sociala sammanhållning och utveckling.
Normkritik innebär alltså inte att upplösa alla normer utan att synliggöra och kritisera de rådande maktstrukturerna som omedvetet ger vissa grupper och privilegier. ”Det handlar om vår egen medskyldighet till förtryck” som professor Kumashiro uttrycker det i sin forskning om icke-förtryckande lärande.
Kunskap, självinsikt och mod – verktyg i jämlikhetsarbete
Ett grundläggande angreppssätt är att ha individfokus och samtidigt se de hindrande strukturerna. Det är på individnivå som problemen men ojämlikhet manifesterar sig medan det är de hindrande strukturerna som vi kan och bör påverka.
Problemet är ju att vi har normer och inte kan hantera människor som inte passar in i normerna. Tricket blir att skifta blicken från individen till organisationsstrukturerna och förändra dem menar Torbjörn.
En grundläggande analys som alla kan göra i sina partnerskapsprojekt utgår från dikotomibeskrivningen ovan. Analysen innebär helt enkelt att titta på hur vi sorterar (segregation/isärhållande) och vilken av de två sorteringarna som har högst status (hierarki/maktanalys). Tomas använder ofta jämställdhet som exempel.
Analysen ger snabbt svaret att segregationen börjar redan vid födseln där flickor och pojkar behandlas olika, exempelvis ges pojkar större handlingsutrymme genom att tillåtas längre än flickor. Om handlingsutrymme kan stå för en hierarki så ser vi att detta mönster bibehålls i arbetslivet och offentliga sammanhang där män ofta tar 2/3 av utrymmet i offentliga möten och i media.
Här inflikar Tomas att det både handlar om kvantitet och kvalitet – mät inte bara hur många tidningsartiklar som där män uttalar sig, mät också vad de uttalar sig om och vilken status detta har.
En vidareutveckling av denna analys kallas 4R-metoden. I exemplet ovan har vi klarat av R1 och R2. Kvarstår då steg 3 som innebär att analysera vilka effekter som R1 och R2 får och i sista steget R4 ta fram handlingsplaner.
– R1. Representation
– R2. Resurser
– R3: Realia (jämlikhetsanalysen; vad får R1 och R2 för konsekvenser)
– R4: Resultat (ta fram handlingsplan)
>> Läs mer om 4R-metoden på jämställ.nu
Tips till KP-aktörer: Leta efter expertkompetens i er egen organisation. Det finns alltid väldigt kunnigt personal inom gender och mångfald i kommunen, landstinget, eller regionen. Bjud in dem till ett samtal om ert kommunala partnerskap och speciellt inför kommande ansökningar. Diskutera hur ni kan få in jämlikhet i planering, genomförande och resultaten av projekten!
Tips till KP-aktörer: Att inte bara mäta ”tomma kroppar” vid analyser av jämlikhet – vi ska fylla kropparna med innehåll. Räkna därför inte bara antalet män och kvinnor i era aktiviteter utan intervjua kvinnor och män om deras upplevelser!