Demokratiska arenor för ömsesidigt lärande

Rättssociologen Ana Maria Vargas, 34 år, kom till Sverige från Colombia för åtta år sedan för att genomföra sin master inom utvecklingsstudier.
– Mina studier och min nyfikenhet på Sverige som stat och dess välfärdssystem drog mig hit, säger hon.

Vad motiverar dig i dag?
– Jag vet att ICLD och andra organisationer som jobbar med bistånd drivs av det stora målet att göra skillnad i världen. Som forskare kan jag med nya ögon kanske inspirera organisationen på ett sätt som driver arbetet framåt.

Vad måste uppfyllas för att ICLD:s arbete ska bli starkt?
– Jag skulle satsa på två grupper – kvinnor och ungdomar i lokala demokratiska arenor. När jag tänker på framtiden ser jag ungdomar och kvinnor som bärare av våra viktiga budskap. Där finns det hopp.

Ana Maria har i sitt hemland Colombia jobbat med hur man inkluderar den enskilda människan i den gemensamma planen att skapa en inkluderande stadsutveckling, bland annat genom en omfattande studie bland gatuförsäljare och cykelrikshaförare i Bogotá.
– Lagen är ett trubbigt redskap när det gäller svartarbete och tiggeri. Rättsväsendet behöver vara mer flexibelt och fokusera på de värsta avarterna, säger hon.

Ungefär sextio procent av jordens befolkning i arbetsför ålder arbetar utanför den formella ekonomin; de betalar ingen skatt och har inte tillgång till socialförsäkringar. Försök att minska den informella sektorn fungerar ofta dåligt, även där det är en högt prioriterad fråga.
– Jag ville ta reda på varför det är så, varför så många människor väljer att fortsätta arbeta svart även när de får möjlighet att arbeta vitt.

Många av de som intervjuades uppgav frihet som en viktig anledning till att fortsätta som gatusäljare eller med cykeltaxi. Andra arbeten, de flesta inom servicesektorn, uppfattades ha fler nackdelar.
Förutom att vara underkastad en chef brukar även dessa arbeten innebära svartjobb.
– Men det där med frihet rimmar egentligen ganska dåligt med deras verkliga förhållanden, menar Ana Maria Vargas. En del av gatuförsäljarna och så gott som alla cykeltaxiförarna blir utnyttjade av organisationer som tar delar av deras inkomster.
Ana Maria har i Colombia även jobbat med ett antikorruptionsprogram för att minska korruptionen.

Läs ett sammandrag av Ana Marias ”En etnografisk studie av gatuförsäljare i Bogotá” här: https://lup.lub.lu.se/search/publication/840bdd6e-645a-440e-913f-ae50cb0eabba

Vad känner du att du kan göra inom ICLD?
– Jag hoppas jag har ett sydperspektiv. Man behöver titta på situationen med olika ögon för att hitta bästa lösningen.
Ana Maria Vargas tittar på orättvisor, ojämlikhet och ojusta metoder och reagerar. Spelar ingen roll om det berör henne personligen eller människor i allmänhet. Alla människor har rättigheter.

Hennes engagemang i ICLD började under politikerveckan i Almedalen för några år sedan. Hon var där som representant för Sveriges Studentförening (SFS) och argumenterade för att doktorander skulle få sin arbetstid registrerad som alla andra.
I dag är hon forskningsledare på ICLD:s kunskapscentrum.
 – ICLD erbjuder en perfekt miljö för en forskare. Vi omvandlar forskning till praktiskt arbete. För en forskare som är intresserad av social förändring och att kunna påverka hur det verkligen fungerar erbjuder ICLD bra förutsättningar.

Vilka mål har du med arbetet på ICLD?
– Vi arbetar med frågor och utmaningar i kommuner i Sverige och andra delar av världen. Som forskningsledare vill jag bli involverad i de flesta frågorna relaterade till lokal demokrati.
Lösningen finns kanske inte hos ICLD, utan i omvärlden. Att vi har en diskussion med deltagande från de som vet och har erfarenhet är en förutsättning för utveckling.

Blir det här en sorts västerländsk hjälp till självhjälp?
– Ja, vi jobbar med att förbättra den lokala demokratin, det är inte som att bygga ett hus. Det handlar om att bygga förändringar i attityd, regler, system. Alla har lika rättigheter, bara en sådan självklar sak är inte en självklarhet i alla länder.

Att motivera individer, att få dem att kämpa för sin sak är inte okomplicerat. ICLD har en svensk modell, hur funkar den i andra länder?
– Jag tror inte det handlar om målet, utan om vägen dit. Om processer. Processer kan vara bra eller dåliga i Sverige likväl som i Zimbabwe. Tänk till exempel på könsskillnader eller funktionsnedsättning, det finns en helt annan kulturell inställning till de här frågorna och vi måste vara försiktiga, säger Ana Maria.

Vilka är era största utmaningar?
– Att tolka forskarna, där finns utmaningarna men också i hur vi presenterar våra förslag till lösningar. Vi har inga färdiga svar, vi vill att man ska diskutera sig fram till de lösningar som fungerar bäst för dem.